15-03-12
det finns dagar som är så mycket tyngre än andra!
även om dom flesta dagarna innehåller nån tanke eller nått minne som får mig att sakna,
så är årsdagen ändå värst av alla dagar!
jag antar att jag ungefär vid den här tiden för två år sen precis lyckats somna efter ca 40 timmars vakenhet.
jag va inställd på att sova så länge som möjligt för jag viste att jag hade en vaken natt +dag framför mig
ja minns att jag va heeelt slut efter att ha kört såhär dom senaste 3-4 veckorna typ
vaken 40 timmar - sova 12...
ändå va ju bristen på sömn en baggis om man jämför med all sorg, rädsla å maktlöshet!
kroppen klarar mycket innan den går sönder men själen å hjärtat kan fan brista av minsta lilla!
de där med sömnen va bara å glömma, samtalet från min bror kom tidigt på morgonen,
kampen va över och de största tänkbara tomrummet spred sig i mig å runt om mig.
även om jag va väldigt väl förberedd, vi viste ju att detta va det enda som kunde ske
- lungfibros är obotlig ...
varje "pass" på sjukhuset den sista veckan hade jag sagt allt ja ville säga, hur mycket jag älskade henne,
hur mycke hon betydde å hur mycke jag skulle sakna henne!
jag hade tackat för allt hon sagt å gjort, för allt hon givit mig och för alla stärkande samtal,
för vägledning i livet å för alla glada skratt
jag hade tagit mitt farväl så många gånger , men trots det så kan man aldrig var förberedd,
värkligheten kommer som en riktig jävla käftsmäll, vekligheten gör ont och den käftsmällen
var den första av många under den närmsta tiden som följde
nån stans fanns trots allt lättnaden över att äntligen få ordning på vardagen, slippa kvällar å nätter
på sjukan å framför allt slippa se mamma lida så förbannat!
å med den lättnaden kom skuldkänslorna över att man kände lättnad!
halvåret som följde sen är ett enda svart blurrit minne, ja va så sjukt trasig
både i kropp å själ å nån stans tror jag att proppen som jag fick va min kropps ända utväg att
få mig att fatta hur trasig jag va!
för de va ju den proppen som va startskottet för den nya fasen i mitt liv!
jag får ofta frågan om hur jag orkade ta tag i allt just då och hur jag lyckades fokusera trotts allt kaos
och jag vet inte säkert men jag antar att de va just det som fick mig att orka!
jag slutade helt enkelt att tänka på de som va jobbigt och min frustration tog jag ut på gymmet!
ja gick in i mig själv eller nån form av bubbla å de enda som jag släppte in va allas positiva
å glada tillrop
på frågan hur jag pallar att träna som jag gör idag så kan jag säga att ett par timmars träning om dagen känns som en piss i nilen om jag jämför med vad jag gick igenom för 2 år sen!!!
de enda som gör mig ledsen idag är att mamma aldrig fick se att jag lyckades tillslut!
hon sa ofta att hon önskade att jag skulle gå ner i vikt
- hon gjorde u själv en stor viktresa när hon va typ 20 så hon viste ju fördelarna,
och hon viste ju också hur mycke jag led av min övervikt framför allt psykiskt.
ja minns hur glad hon va innan min hojolycka då jag faktiskt lyckats gå ner en del i vikt
men sen gick jag ju upp typ de dubbla av va ja gott ner, hoppas inte de händer denna gång
för 150kg viktökning känns ju inte så lockande :)
nåväl nu ska jag sova å när jag vaknar ska jag ägna dagen åt att vara tacksam för att världens mest
fantastiska kvinna gav mig livet och för att hon gav mig så mycket att vara tacksam för!
ja säger inte att det är enkelt eller att jag kommer lyckas men jag önskar att jag kan tänka på alla härliga år
vi fick tillsammans istället för att sakna dom åren vi inte fick!
ja skulle självklart kunna spendera massor av tid till att vara besviken å förbannad över att båda mina föräldrar
å andra viktiga å trygga människor i min närhet är borta, men att vara arg hjälper mig ju inte på något sett!
jag har ju fortfarande min chans till ett bra liv och jag planerar att göra det bästa av det!
glöm inte att krama dom du tycker om -OFFTA !
och glöm inte att berätta hur fantastiska dom är å hur mycke du tycker om dom
-gör de så ofta du kan för de e inte alltid man får veckor på sig att säga sånt
man behöver inte leva varje dag med inställningen att de kan vara den sista, men jag tycker att man
gott å väl VARJE dag kan vara tacksam över livet
märkligt gadden ser större ut nu eller e de kanske armen som krympt?! :)
eller synd att den inte sitter på högerarmen :)
Kommentarer
Trackback
