naket å pinsamt...
vart efter jag går ner i vikt å förändras, lägger jag märke till hur samhället å mina medmänniskor
behandlar mig annorlunda...
dett är något som ja självklart tycker är roligt men samtidigt blir jag oerhört ledsen å förbannad!
jag har så länge jag kan minnas tröstätigt,vilket mer å mer har övergått i nån form av missbruk.
att jag alltiid vart glad har kanske gjort att folk inte fattat hur ledsen jag egentligen vart innombords
att jag desssutom alltid vart jävligt rapp i käften har nog vart både min räddning och ett fall
för min del!
jag ser tillbaka på högstadie-gymnasietiden med en skräckblandad förtjusning,
förtjusning då jag haft mycke kul med vänner som ja vet alltid älskat å respekterat mig för mig.
jag passar på att ta tillfället att tacka er som alltid ställt upp! ja anar att ni vet vilka ni är,
jag älskar er och kommer alltid finnas å ställa upp för er! KÄRLEK!
men oxå med skräck å sorg då ja tänker tillbaka på hur vidrigt elaka många va!
ja fick nog ta en hel del extra skit just för ja va rapp å alltid hade svar på tal, eller för ja skratta elaka människor
rakt i nyllet, men ju mer jag tänker tillbaka så är det egentligen helt sjukt att folk kan va så elaka mot en annan människa!
ja har defenitivt haft tur vissa gånger när folk gått något för långt, som den gången nån la krokben för mig i en trappa så ja föll handlöst eller då man sköt en fryst paintbolllkula mot mitt huvud å missa me ett par millimeter.
det är endå mer okej än när man höll fast mig samtidigt som man upprepade gånger sparkade ner min kille framför mina ögon
just för att han var min kille... ja kommer ALDRIG någonsin förstå den typen av handlingar!
vi va "barn " då och nånstanns kanske man kan skylla på det men ja frågar mig faktiskt
vad som gjorde att dessa unga människor va så fyllda av hat för en annan människ?
å hur deras uppfostran såg ut?!
ja vet att flera av dom vet va dom gjort och oxå skäms över det, då flera av dom på äldre dagar faktiskt
haft så pass mycke stake så dom bett om ursäkt, å även om ärren alltid kommer finnas kvar,
både bildligt talat å fysiskt så har jag faktiskt -på riktigt- förlåtigt alla som bett om det!
att förlåta stärker ju än själv på något sett och hur konstigt det än låter så är jag ju den jag är idag
pga de ja bär i min ryggsäck!
så varför denna sorgliga blick down the memory lane?!
jo för ja tror att man kan behöva se i backspegeln för att förstå varför man e formad till den man är idag!
många år av skit har format mig till en människa som på ytan verkar jävligt tuff,å glad å säker på sig själv
men som under ytan är nån helt annan, innuti mig har jag alltid kännt mig ledsen å misslyckad !
jag har aldrig kunnat ta emot snälla ord å beröm eftersom jag alltid vart helt övertygad om att
jag inte gjort mig förtjänt av det...
hemma har jag fortsatt att trösta mig genom att äta, något som senare blev mer ett bestraffande
för varje kommentar om hur fet jag var åkte ja hem å gjorde mig själlv fetare lixom
man kan tänka att sånt här blir bättre med åren för att "barn å ungdommar e ju elaka mot varandra, så håller inte vvuxna på"
men de e ju så jävla mycke lögn!
å nån stanns e det nästan värre att få mail om hur fet å äcklig man är av folk över 30!
man kan ju tycka att man borde mognat något som familjefar lixom! :)
frågan e ju va "man" trodde att man skulle vinna på att bete sig så?
ökade ens egen självkänsla kanske?
ja menar ja har oxå åsikter om folk, absolut!
men ja ser inget behov i att berätta allt neggativt å elakt om mina medmänniskor!
de e fan så mycket roligare att vara den som levererar positiva å snälla tillrop!
jag tror att man mår bättre i sig själv när man gör någon glad så det är ju en helt klar vinn-vinn sittuation!
men skitsamma nog med en lång utläggning för att komma fram till det jag egentligen ville skriva om :)
glåporden haglar inte längre lika tätt å inte heller dom där blickarna!
och varje dag blir jag starkare i mig själv
de stora jobbiga just nu är nog egentligen inte kampen i att förlora kilon utan att bygga upp min egen syn på mig själv!
och att sakta men säkert börja älska mig själv.
att våga lita på att folk är ärliga när dom säger nått snällt.
nån stanns stör de mig ändå aningens lite att jag får en annan respekt idag än för ett år sen
för jag e ju fortfarande samma emma lixom, okej ja e förvisso 49kg mindre emma men jag e densamma!
en kommentar som jag fått ofta förrut är "du som e så söt skulle få så mycke ragg om du bara gick ner i vikt"
(får fortfarande den kommentaren men nu heter det snart kommer du få.... så ja antar att ja börjar närma mig nån form av accepterad raggvikt?! )
så jävla vansinnigt egentligen! nog för att man förälskkar sig i en yta till å börja med- de gör jag oxå!
men finns det då inget värde alls i en människas innsida ?
eller är det helt enkelt så att man först måste älska sig själv innan det är möjligt för någon annan att älska en?
nån stanns tror jag att jag ändå lärt mig stänga ute vad folk tycker om mig och köra mitt eget rejs,
det tillsammans med att sista 2 åren vart fyllda me så mycke sorg å skit har kanske bidragit till
att jag nu inte tänker så mycket utan bara kör! och att ja valt att lägga all energi på en förändring
istället för att älta de som vart som ja ändå inte kan förändra...
även om mycke handlar om att ja gör det för mig och ingen annan, så handlar det oxå mycket om att visa alla elaka jävlar :)
hur elaka folk än är så har du fortfarande alltid ansvar för ditt eget liv!
de som hänt i ditt liv kan helt klart vara en förklaring till varför det ser ut som det gör nu
men fortfarande de e en dålig bortförklaring! :)
Kommentarer
Trackback
