emzingen

nu e allt så defenitivt!
nerlagd i jorden. hon som ja har älskat hela mitt liv ryms i en liten burk lixom..
känns sjukt att hon ligger där! även om mina föräldrar nu åter e på samma plats igen
så e allt så fel! man ska kunna åka hem å käka söndagsmidda hos sina föräldrar när man e 32 år
inte tända två ljus på en grav!
ja pallar inte att gråta mer nu, vill bara må bra!
så märkligt att man kan känna sig så sjukt ensam me så mycke folk omkring sig
att man kan kännna sig så övergiven trotts allt stöd!
ingen förstår!
dom som har noll koll tror att nu e allt lugnt  nu e begravningsbiten klar, de värsta e över
allt e som vanligt igen, de e oxå dom som läst om sorgeåret å tror att man på riktigt e fri från sorg efter ett år..
de finns dom som har lite mer värklighetsuppfattning
dom som kanske upplevt en förlust, som själv kännt att de inte alltid funkat som man tänkt!
kanske har dom själva börjat gråta hejdlöst i kassakön för dom kännt doften av sin älskade
eller helt plötsligt insett att dom aldrig mer kommer få känna smaken av mormors kanelbullar..
men de e altid lättare att prata me dom som har liknande sår!
som kan relatera till hur ont å infekterat såret är å hur ofta såret varar å slits upp
hur många gånger man pillar bort skorpan å såret än en gång blöder..
nån som fattar att även om såret kanske slutar å blöda å läker så kommer de för alltid att finnas ett ärr!
ett ärr som ofta känns jävligt vanprydande,som kliar  å stör,
ett ärr som alltid kommer att påminna om allt som gör ont!
ettsat i själenomöjligt att ta bort, de kanske int alltid syns för ett otränat öga men de finns där