när livet e skit försvinner många vänner å livet blir ännu mer kasst!
ja va förvånad redan när ja va 16 år å pappa dog
å ja kan väl bara typ verifiera att de ja upplevde då e så det funkar...
att folk e livrädda för människor i sorg!
att många hellre byter sida av vägen,ser ner i marken,snabbt som fan tar upp luren å "hamnar i" eller lossas
samtala me nån i luren,går in på första bästa tomt,bara går förbi,gömmer sig bakom buskar,...
japp ja har sett de mesta :)
men så finns det dom som förvånar än! dom man inte har räknat med,som tar sig tid,frågar lyssnar,beklagar, delar me sig av egna erfarenheter osv - sånt värmer mitt hjäta!
flera av dom som ja sett som nära vänner,eller väldigt gamla vänner som delat mycke med mig
eller folk som jag tröstat å stöttat genom tuffa tider, har verkligen lyst me sin frånvaro!
många har slutat höra av sig helt, å andra har aldrig hört av sig alls...
ja har mycket svårt att tro att de har undgått mina "vänner" att ja har gått igenom
en ganska fet dos av skit senaste månaden å fortfarande e de ganska många av folk som jag sett som
nära vänner som inte på något sätt visat sitt stöd..
ja kan ju inte låta bli att undra va man e rädd för eller e folk helt enkelt för inlåsta i sin egen bubla?
i dags läget e de ju så enkelt att visa att man bryr sig å tänker på någon,de finns så många "bekväma å ofarliga" vägar att gå!
när farsan dog hade nätet inte riktigt slagit igenom,mobilen va fortfarande mer ett mordredskap
än en fiffig pryl- på den tiden va man ju tvungen att ta väldigt personlig kontakt
typ öga mot öga eller öra mot öra- då förstår jag att många vänner drog sig undan!!!
men idag då du har mobil/sms, mail,fejan,bloggar osv osv, så många enkla å sejfa utvägar
där du inte behöver se å inte behöver höra! du kan skriva i lugn å ro å om du får ett svar kan du vänta flera dagar innan du svarar igen, eller skita i det...
har fått många medelanden på fejan,vissa korta "tänker på dig" eller "finns här" å andra längre stöttande,tröstande... vissa har skickat mig sina minnen av både mamma å pappa (jättekul å läsa!)
många har messat å visat sitt stöd,å så finns de ju dom som ringt å sagt "ja e skitdålg på sånt här! har ingen aning om va ja ska säga eller göra å detta e skitjobbigt,men du har de värre så säg va ja ska göra! va behöver du??" dessa människor e dom absolut vackraste vännerna! att skita så fullkomligt i sin egen
"bekvämlighet" de e vackert! å de e äkta!!
ja kan ju säga attt ja tom har nära släkt som inte hört av sig....
ja kommer aldrig någonsin inte höra av mig när en vän -framförallt nära vän- går igenom nått jobbigt
ja vet att alla inte VILL prata osv HELT OK men ja kommer alltid erbjuda mig
å om ja inte vågar eller känner att de e jobbigt så kommer ja göra det ändå!
för ja vet hur det är, det är när livet suger som man får kvittot på vart man har sina vänner!!!
de e under/efter svåra tider som man gallrar bort lossaspolarna!
å ja vill fan inte va en pruttdålig vän!
å ja kan väl bara typ verifiera att de ja upplevde då e så det funkar...
att folk e livrädda för människor i sorg!
att många hellre byter sida av vägen,ser ner i marken,snabbt som fan tar upp luren å "hamnar i" eller lossas
samtala me nån i luren,går in på första bästa tomt,bara går förbi,gömmer sig bakom buskar,...
japp ja har sett de mesta :)
men så finns det dom som förvånar än! dom man inte har räknat med,som tar sig tid,frågar lyssnar,beklagar, delar me sig av egna erfarenheter osv - sånt värmer mitt hjäta!
flera av dom som ja sett som nära vänner,eller väldigt gamla vänner som delat mycke med mig
eller folk som jag tröstat å stöttat genom tuffa tider, har verkligen lyst me sin frånvaro!
många har slutat höra av sig helt, å andra har aldrig hört av sig alls...
ja har mycket svårt att tro att de har undgått mina "vänner" att ja har gått igenom
en ganska fet dos av skit senaste månaden å fortfarande e de ganska många av folk som jag sett som
nära vänner som inte på något sätt visat sitt stöd..
ja kan ju inte låta bli att undra va man e rädd för eller e folk helt enkelt för inlåsta i sin egen bubla?
i dags läget e de ju så enkelt att visa att man bryr sig å tänker på någon,de finns så många "bekväma å ofarliga" vägar att gå!
när farsan dog hade nätet inte riktigt slagit igenom,mobilen va fortfarande mer ett mordredskap
än en fiffig pryl- på den tiden va man ju tvungen att ta väldigt personlig kontakt
typ öga mot öga eller öra mot öra- då förstår jag att många vänner drog sig undan!!!
men idag då du har mobil/sms, mail,fejan,bloggar osv osv, så många enkla å sejfa utvägar
där du inte behöver se å inte behöver höra! du kan skriva i lugn å ro å om du får ett svar kan du vänta flera dagar innan du svarar igen, eller skita i det...
har fått många medelanden på fejan,vissa korta "tänker på dig" eller "finns här" å andra längre stöttande,tröstande... vissa har skickat mig sina minnen av både mamma å pappa (jättekul å läsa!)
många har messat å visat sitt stöd,å så finns de ju dom som ringt å sagt "ja e skitdålg på sånt här! har ingen aning om va ja ska säga eller göra å detta e skitjobbigt,men du har de värre så säg va ja ska göra! va behöver du??" dessa människor e dom absolut vackraste vännerna! att skita så fullkomligt i sin egen
"bekvämlighet" de e vackert! å de e äkta!!
ja kan ju säga attt ja tom har nära släkt som inte hört av sig....
ja kommer aldrig någonsin inte höra av mig när en vän -framförallt nära vän- går igenom nått jobbigt
ja vet att alla inte VILL prata osv HELT OK men ja kommer alltid erbjuda mig
å om ja inte vågar eller känner att de e jobbigt så kommer ja göra det ändå!
för ja vet hur det är, det är när livet suger som man får kvittot på vart man har sina vänner!!!
de e under/efter svåra tider som man gallrar bort lossaspolarna!
å ja vill fan inte va en pruttdålig vän!
Kommentarer
Trackback
