emzingen

de har gått snart två månader sen den värsta natten i mitt liv!
å ja vet att flera av mina läsare är sånna som har koll på datum å som nu tänker att jag e helt förvirrad..
jo ni har rätt mamma dog den 15onde MEN jag å min bror turades ju om att sitta nätterna hos mamma och
jag satt inte den sista natten ..
min sista natt kämpade jag förtvivlat med att få natt personalen att ge mamma lugnande
men han vägrade!
ja kommer ALDRIG glömma hur han la sin äckliga hand på min axel å medelade att de va oetiskt
att hålla henne "sövd" hela tiden, ja ifrågasatte hur i hela fridens namn man kan prata om etik
när de gäller en människa som man vet ska dö,å hur han kan tycka att okej att en människa
troligtvis spenderar sina sista timmar i livet med fet ångest, är det etiskt??
läkarna hade ju t.o.m givit sitt ok mamma hade "no limit" va de gällde smärtlindring å ångestdempande

men denna sköterska va rädd för att ge sprutan som kanske skulle göra så hon slutade andas,
å därför lät han henne istället eventuellt lida,allt för att "rädda sitt eget skinn"
allt i hanns resonemang e ju galet
*för de första har ju läkarna givit sitt tillstånd vilket innebär att det va deras ansvar inte hanns
*för de andra så väntade hon bara på att få dö! så va hade ett dygn hit eller dit spelat för roll?
hon ville inte längre,orkade inte,led bara. å vi hade redan fattat beslutet att avbryta "behandlingen"
vi viste att hon skulle dö vilken timme som hellst,de va inget vi ville,men vi viste att hennes liv
va över å vi unnade henne evig frid!  

ja va så slut både fysiskt å mentalt den här natten så ja orkade inte kämpa
ja viste att mamma led! hon visade alla tecken som hon tidigare visat
fast i miniatyr, ja såg dom klart å tydligt men sköterskan hade ju inte alls samma närvaro och
kännedom som jag, han såg inga tecken alls mer än att hon rörde sig minimalt
hon va så extremt orklös och svag men alla tecken fanns där! tidigare när hon hade ångest slog hon ofta i madrassen i ren frustration, något hon inte orkade nu men hon knöt handen å höjde den å lät den sedan falla ner i madrassen... små små tecken, men för mig solklara!

ja orkade inte kämpa å ja orkade inte längre bråka,
sista tre veckorna hade vart en enda fight
å nu årkade ja inte bråka mer för henne!
så ja spenderade 4-5 timmar brevid mammas säng
gråtandes bad ja henne om ursäkt att ja inte orkade kämpa
hade detta vart idag- nu när man hunnit samla lite nya krafter- så hade jag ALDRIG givit mig!
om ja så hade behövt leta upp läkaren på huddinge å personligen behövt släpat honom till mamma
så hade ja gjort det!
den här natten bar inte benen längre å inte psyket heller,ja ringde var 15 minut på larmet
å bad sköterskan att hjälpa henne bli fri från sin ångest, ja pekade på tecknena å varje gång svarade han
att han inget kunde göra ... sista timmarna kom han inte ens när ja ringde längre!

framåt morgonkvisten tittade morgonsköterskan in privatklädd,
han hade hört min gråt å va därför tvärsäker på att mamma somnat in..
när han förstod att så inte va fallet frågade han såklart vad som stod på och ja återberättade
dom sista timmarna  för honom å han blev ursinnig!
för honom va de ju en självklarhet att jag
(å vi andra som suttit mer eller mindre dygnet runt sista tre veckorna)
kände mamma å hennes tecken å kroppspråk absolut bäst
och att de absolut viktigaste å mest etiska va ju SJÄLVKLART att hon inte skulle lida
och att hon skulle få ett värdigt å stillsamt slut!
privatklädd gick han direkt in till medicinrummet å hämtade både smärtstillande å lugnande
till mamma, som genast slapnade av å somnade skönt
innan han gick streckte han ut sin hand å hjälpte mig upp från den hårda trästolen
å styrde mig mot den lite mindre hårda gungstolen...
de tog inte lång stund innan utmattad emma sov -nån timme i alla fall...

man undrar ju vilken rätt vi har att bestämma över vårt eget liv i sverige?
hur mycke ska en människa behöva lida å kämpa?
å ska man inte ens få dö värdigt å okompliserat?

om något händer mig å ja blir grönsak så hoppas jag att någon rycker sladden!
att nån av mina underbara vänner ger mig så pass mycke värdighet att dom ger mig frid!
å om ja skulle diagnostiseras me samma sjukdom som mamma så skulle ja fan ta mitt liv
fort som fan medans ja ännu kan fatta mina egna beslut, de e fan ett som e säkert!

förlåt mamma att ja inte kämpade mer,att ja inte va starkare, å för att ja svek dig den natten!
hoppas att du har det bra nu! att du å pappa somnar varje natt å vaknar varje mårgon
i varandras famn!
evig kärlek! riposa in pace!