emzingen

brottas me tanken om vad som är värdigt å när välvilja övergår till äcklighet?
de e fantastiskt att vi kan göra så mycket för att rädda liv! å att vi kan förlänga ett liv som egentligen är slut
MEN vad går gränsen till ett värdigt liv? eller var går gränsen till vad som ÄR ett liv??

största delen av natten har vart en fysisk å psykisk kamp
med en mamma som e så fullproppad med droger å en så stor önskan
-medvetet verklig önskan eller drogad vet ja inte
men en stor önskan av att få somna in å få slippa all smärta å ångest!
så fort ja vänt ryggen till har hon plockat av sig masken som håller henne vid liv

i vårat land får man inte "hjälpa" någon att dö men under stora delar av natten har ja inte velat
annat än att hjälpa henne att slippa lida, att ge henne frid.
ja har inte satt tillbaka masken direkt varje gång å flera gånger har jag hållit
i slangen å vart nära att dra ur den,men varje gång har jag ångrat mig med tanken att jag inte e
ensam i detta beslut, de finns andra att ta hänsyn till!

de har funnist tillfällen under tidig morgon då jag fullkomligt brytigt ihop å legat i fosterställning med sköterskor
då jag mentalt inte orkat!
vi har diskuterat att ge henne ett värdigt slut, där viss personal sagt att dom kan tänka sig att "blunda" å stötta mig om ja vill ge mamma frid
allt detta är så fruktansvärt jobbbigt!
så jävla ovärdigt å ja funderar över vilken rätt jag å andra har för rätt att "mot hennes vilja" hålla henne vid liv
ett liv som hon uppenbarligen inte vill leva...
ja tror inte att de finns något som kan rädda henne eller ge henne ett värdigt liv, hade ja trott det så hade aldrig dessa tankar funnits
ja är färdig,för mig är det inte längre mamma som ligger där, min mamma har redan lämnat
å hur hemskt de än låter så önskar jag att hon får ro inatt!
att hon får somna in, lugnt, stilla å vackert medans jag å min bror håller henne i varsin hand.
självklart gör de ont å tårarna rullar medans ja skriver detta,
men jag tycker inte att detta är medmänskligt längre! de e helt ovärdigt å jag står inte
för detta översittande!
vi föds å vi dör, så har det alltid vart å så kommer det alltid att vara!
ja vill inte att mamma lider för mig längre!
gode Gud ge henne frid!  låt henne inte lida! omfamna henne me din kärlek
 
shit folk kommer säkert dömma mig för att ja resonerar så här men ni har heller inte sett å upplevt detta 
å de bör ni ha i åtanke när ni dömmer mig!
livet är kärlek å allt ja gör, gör jag av kärlek, respekt å medmänsklighet