emzingen

flera stycken runt omkring mig lever i förhållanden där dom inte e nöjda...
varför e man kvar då?? varför håller man i varandra i ett giftigt förhållande ?
eller varför väljer man att stanna fast man vantrivs?
har man rätta att "slösa den andres tid"
å varfö? ,e de verkligen så illa att leva själv??
ja känner många som har vart eller är otrogna mot sina respektive...
ja känner många som e sjukt missnöjda ...
asså nu säger ja inte att man ska ge upp bara för att de inte känns rosenrött just i denna sekund,
absolut inte,ja förespråkar verkligen att man kämpar,
de e  ju en ständigt fras ja ger till vänner me kärleksproblem
"komunicera,lägg korten på bordet,väg för å nackdelar,kämpa,ge de en chans till,ge inte upp,gör nått oväntat!
piffa upp erat sexliv....osv osv
klart man ska kämpa!
fast om man känner att de inte finns nått,om man inte kan se en framtid me den man är med ,
eller om de inte finns kärlek,sex,komunikation eller nått annat om de inte finns åtrå
eller om de aldrig pirrar i magen,ska man verkligen vara kvar då??
om man ändå ligger nån annanstanns varför e man då kvar i sitt förhållande??


ja lever ensam å tycker att de e ganska skönt! självklart saknar jag nån att dela kärlek å glädje med,
visst vill jag somna i nåns famn,men ja vill fan inte bli bedragen!  :)
klart inte alla är likadana men frågan e ju om man vågar chansa???

en vacker dag så ska jag våga kasta mig ut igen en vacker dag så ligger jag i armarna på min prinns!
ska bara hitta rätt först, så jävla trött på att kyssa paddor bara  :)
ja tror att min prinns finns nära mig,ja kan nästan känna lukten av honom...
de e sant,ja känner att de e så!