emzingen

det är den tredje januari 1993 klockan e väl nånstans straxt innan midnatt.
 ja har legat uppe på mitt rum å kollat på en film å e på väg ner i köket för att hämta något att dricka.
pappa halvligger i soffan,han andas tungt å svettas något kollasalt.
så  här e jag absolut inte van att se min pappa!
han e stark,aldrig sjuk,glad,hjälpsam,översocial..han e min idol ja e verkligen pappas flicka!
jag blir orolig och går upp till min brors rum eftersom att han har körkort
å sen väcker vi mamma...
dom åker in till akuten,av nån jäkligt konstig anledning så lämnas jag själv hemma 13 år gammal??
dom e borta många timmar och när dom väl kommer hem så e pappa kvar på akuten..
de enda man vet vid de här laget är att hanns vilopuls va uppe i 195 slag/minut  när han kom till huddinge sh(normalt e väl runt 70 kanske)

flera år följer nu av långa sjukhus vistelser å utredningar...
man fastställer att min pappa har en trasig hjärtmuskel
och att hanns ända alternativ är en hjärttransplantation,han behöver ett nytt hjärta.
det är inget man kan få över en natt utan tyvärr e det ganska lång väntetid 
de e ju mycke som ska stämma..
under tiden medicineras pappa väldigt hårt,han åt nog ett 40tal tabletter om dagen...
vi försöker leva så normalt som möjligt,vi umgås me vänner å beter oss som en vanlig familj
men de e en väldigt jobbig tid..
ja hade stora problem i skolan och dessvärre oxå jävligt dåliga å oförstående lärare
-absolut inte alla men allt för många-
ja har bokstavligen förklarat för en lärare att
-ja har bara en pappa å att jag måste finnas på sjukhuset med honom-,
ja bönade om att få en giltig frånvaro men icke! ingen förståelse alls!
ja fick till svars att- han e ju en vuxen människa som borde klara sig själv på sjukhuset....
birgitta, tumba gymnasiums sämsta lärare! hoppas du skäms PUNKT!
 behöver jag berätta att ja sket i skolan å åkte till sjukhuset och fick en ogiltig frånvaro?! så värt det!!

i juni 96 åkte jag iväg på konfa läger på gotland, ett fantastiskt läger!
dan innan vi ska åka hem har vi vart på utflykt å badat,
vi har nog inte vart tillbax mer än 5 minuter när jag blir hämtad för att jag har fått ett samtal..
ja skyndar mig till telefonen,
min moster berättar att mamma å pappa e på väg till sahlgrenska för att dom har hittat ett passand hjärta...
så mycket e konstigt denna dag.
ja hade haft en skum känsla hela dagen så ja viste direkt när ja blev hämtad!
detta va oxå -på dagen- farfars 10åriga dödsdag!
mannen som kör ambulansen va en gammal vän till pappa, osv osv..
hur som hellst det var en lång kväll å natt!
utan mina vänner på lägret hade jag ALDRIG tagit mig igenom den natten...
på förmiddagen ringer telefonen å hela lägret tystnar å håller andan
- låter klychigt men de va faktiskt så-
ja får veta att operationen har gått bra och att pappa e vaken å mår bra! FANTASTISKT!

vi åker hem samma dag,å dagarna rular på ..
ja har väl vart hemma 5 dar eller så när läkaren ringer från göteborg.
han berättar att pappa e lagd i respirator och han anser att jag å min bror bör finnas i göteborg för att stötta vår mamma som har det tufft.
vi har 2 biljetter bokade på ett tåg som ska avgå 5-6 timmar senare..
å min bror e inte hemma!
96 hade inte mobilen slagit igenom riktigt,i allafall inte i min närhet..
de enda jag vet e att min bror e ute å lunchar me en vän å ja vet att han gillar kebab :)
ja ringer en kompis å ger henne order om att ringa ena sidan med kebabrestauranger i sthlm,
medans jag ringer den andra sidan i katalogen...
en timme innan tågets avgång ringer min bror hem av nån konstig anledning
( har aldrig hänt varken innan eller efter)
han kastar sig i en taxi å vi åker faktiskt med tåget
de hade ja aldrig kunnat tro 2 timmar innan!

dagarna i göteborg va förjävliga!
3 pers på typ 10kvadrat å ändlösa timmar i ett rum på intensiven...
vi "firade" midsommar där (ja har fortfarande svårt för midsommar)

på den tiden tjuvröktejag:) å gjorde allt för att få ta ett tjuvbloss..
bla spenderade jag många timmar i botaniska trädgårdarna..
oftast va vi på intensiven i tre omgångar varje dag,å i mellan va vi å åt ,eller sov..

25 juni 1996 har vi precis ätigt middag och gör oss redo för att gå upp till sjukhuset sista svängen för dan 
mamma har precis pratat med en sköterska i telefon å fått veta att läget e allvarligt men stabilt...
ja e röksugen som fan så jag bortförklarar mig med att jag måste gå på toa men att dom andra kan gå i förväg,vilket dom gör..
ca 2040 kommer jag upp på rummet konstaterar att alla värden e skit.
10 minuter senare är allt över...
ja e mycket samlad ända tills mamma ringer pappas syster i italien å de ända hon säger är
sono finito..de e slut!
där någonstanns bryter jag ihop ,
annhörigrummet e nog vanligtvis ganska utsatt för de finns inte mycket att ha sönder .
 tur va väl det för där inne gick jag lös...
 
960625 20.50 slocknade min pappas liv, två hjärtan brast,pappas å mitt
cuori infranto 25-06-96 är texten som jag kommer att tatuera om två veckor :)


varför tråkar jag ut er med denna historia? 
ja de kan man verkligen undra! 
ja hade väl ett behov av att skriva av mig kanske, många minnen väcktes när jag va å boka tatuerings tid idag
framför allt e detta min blogg
ja skriver det ja vill!
vill ni inte läsa ,eller ta del av mitt liv så tvingar jag ingen!
ja bloggar för min skull,men ja delar gärna med mig...
kram på er!