vi föds å vi dör, vägen där i mellan e rätt skör
har precis kollat på denna dokumentär ( om länken inte går till ett specefikt avsnitt så e de ja skriver om de sista)
när ja mår dåligt måste ja av nån anledning få en realety check, dvs se att även om livet suger så finns
det saker som e bra eller så kunde det vart värre...
för de inte sagt att man ska se ner på sina egna känslor! man kommer alltid kunna hitta nån vars liv e "värre"
men ja tror inte att man kan rangordna sånt! alla har ju sitt eget värsta så att säga ...
ja kan inte jämnföra mammas död å säga att de e värre än för nån som mist sin hund
-ja vet de låter konstigt å nej ja jämnför såklart inte min mamma med en hund!-
ja menar bara att ja inte kan sätta en siffra eller summa på nån annans sorg!
man känner den sorg man känner i hjärtat å hur den känns kan man bara veta å känna själv..
klart ja kan bli irriterad på folk som har "bagggatellproblem" å gör värsta grejen av det,
men då brukar ja försöka tänka att dom kanske inte upplevt så mycke tråkigheter å de e ju inte deras fel!
men de kan va en förklaring till varför dom reagerar som dom gör...
ja kan ibland tänka att ja måste vara glad å tacksam för de ja har kvar å för tiden ja fick med mina föräldrar
å med min moster!
jag LEVER ju å jag e frisk, ja trivs på mitt jobb,i min lägenhet, å ja har världens bästa vänner
och en familj som stöttar!!
ja har pengar så ja klarar mig, ja har en uppväxt som ja inte på nått sett kan klaga på!
mina vänner håller av mig å dom behöver mig :) -att vara behövd e ju viktigt!
gamla vänner dyker upp igen å nya skapas
ja har så mycket att vara tacksam över!
denna dokumentären ja.... jo den handlar om folk som drabbas av dödliga sjukdommar
å de va väl därför ja kände att va fan ja lever ju å ja e frisk!!
kan inte ens föreställa mig hur ja skulle reagera om jag fick diagnosen "döden"
som ja känner nu tror jag att ja skulle ge upp direkt! kasta in handduken å göra slut på lidandet innan de startat!tre personer i min närmsta närhet har alla fått dödliga diagnoser- ja har följt deras lidande å ja har mer eller mindre sett dom dö...
även min morfar dog ju i cancer men han va ju ändå ganska gamal å han "bjöd inte helller in till att dela sjukdommen" ja fattade inte ens att han va sjuk å skulle dö, inte förns mot slutet...
inte heller med pappa förstod jag, vi pratade aldrig i dom banorna!
han skulle bara få transplantationen å sen skulle allt va lugnt...
dessutom vägrade han att visa hur han mådde,han villle inte visa sig svag,men ja tror att han förstod att detta mycket väl kunde gå åt helvette!
ja såg honom bli sämre å svagare, ja satt vid hanns sida efter opperationen då han va helt utelämnad
ja satt brevid honom å värmde hanns fötter då maskinen såg till att han andades
ja satt vid hanns sida då allt tog slut, ja höll hanns hand när han dog....
ja förstod inte att mamma va så sjuk som hon tydligen va,inte ens läkarna förstod!
när diagnosen kom viste vi att hon skulle dö, men de sades att hon kunde leva många år till
å sen gick allt så fort!
ja såg mer eller mindre min mamma dö, hon dog under flera dagar,hennes liv rann ifrån henne.
ja fanns vid hennes sida genom hennes ångest,uppgivenhet,hopplösheten å vetskapen om att inget mer kunde göras, att de skulle ta slut,snart. ja va inte med när hon drog siista andetaget, ja tror att hon valde det själv!
hon ville va ensam i de skedet hon ville inte att ja skulle se båda mina föräldrar dö,
fast de gjorde jag ju ändå! ett liv tar inte alltid slut vid sista andetaget! ett liv tar slut när människan ger upp!
de kanske låter konstigt men för mig dog min moster samma dag som mamma.
vid mammas dödsbädd sa hon ,"ja kommer straxt vänta på mig" .., hon gav upp sitt liv där å då
orkade inte mer,ville inte mer..hon dog 100meter bort i korridoren 4 dar senare
-ja tror att mamma väntade å dom gick över till andra sidan i sällskap av varandra!
hon kämpade otroligt länge å väldigt tappert, min moster!
1½ år levde hon med ond ond cancer som man redan från början viste att man inte skulle kunna bota
hon kämpade! hon va med,hon älskade livet å ville leva det! hon ville se sitt första barnnarn å de fick hon, nästan tre månader fick dom tillsammans (på tok för kort tid, men ändå tid, kärleksfull tid)
ja tror att man väljer att kämpa, vi e födda fighters! de ses inte okej att ge upp..
fast de e ju upp till var å en! som sagt efter det ja har upplevt så tror jag att ja skulle kasta in handduken dirkt!
skulle inte palla att kämpa! skulle inte vilja känna hur mitt liv rann ur mig...
ja har formats av mina erfarenheter, tar inte livet för givet!
ja lever i nuet gläds åt de förflutna å hoppas på en lycklig framtid
ja e tacksam för vad ja har. för vad ja får ge ,å för allt ja får tillbaka
ja e rädd om dom ja har omkring mig! kramas ofta, berättar att dom e viktiga för mig!
varje dag e ja rädd att dom ja älskar ska försvinna! ja hoppas att ja snart slutar att känna så för de tar mycket energi! å de e helt sjukt att tänka så!!!
hum.... farligt me dokumentär!! de väcker många tankar :)
Kommentarer
Postat av: Sara S
Den rädslan lever vi alla med, tror jag. Det bästa är nog att göra just det du gör: ta tillvara på nuet. Och att ständigt föra en diskussion med sina egna oros-tankar. För faktum är ju att ens egen oro inte kan påverka utfallet, och då är det ju slösad energi?
Svar:
emzingen
Trackback
