6 månader R.I.P.
ungefär vid den här tiden för 6 månader sen sa ja hej då till mamma för sista gången!
som så många andra kvällar satt ja å väntade på avlösning från min bror,
å längtade efter att få sova efter att ha vart vaken senaste 35(?) timmarna,
ja misstänkte att detta va sista gången ja skulle se mamma i livet
-eller liv å liv, hon va ju så nära o-liv man kan vara som levande-
ja satt å höll hennes hand å som vanligt berättade ja hur mycke ja älskade henne
å tackade för allt hon gjort för mig å allt hon lärt mig!
som så många andra gånger sa ja åt henne att sluta tänka på alla andra,
å att ja helt förstår henne om hon inte orkar mer å vill släppa taget.
ja ber henne hälsa till pappa, å känner en viss avundsjuka över att hon ska få återförenas me honom
- men min tid kommer ju oxå förr eller senare!
ja sitter så en stund, strycker henne över pannan å kramar hennes hand i min,
försöker föreviga stunden,
försöker memorera hennes ansiktslinjer så bilden av henne allltid ska finnas tydlig i mitt minne.
min bror kliver in å efter att ha utbytigt info om läget,personal,mediciner, osv
går jag som så många andra kvällar ner till sista bussen hem,
som så många andra nätter rinner tårarna på vägen hem
å ja vet att jag som vanligt inte kommer kunna somna även fast kroppen å hjärnan e så slut
ja har inte en susning om va ja gjorde den natten
men ja vet att samtalet kom tidigt på torsdagsmorgonen den 15/3
hennes lidande va slut å mitt hade precis börjat!
att de har passerat SEX MÅNADER är helt sjukt,!
känns fortfarande helt ofattbart att hon är borta å hon fattas mig så de gör ont i hela själen!!
de är nu när livet börjar bli lugnt,
när huset är sålt å allt e fixat som känslorna, smärtan å sorgen tar tag om än!
vännerna antar att man har gott vidare å har enats med tanken-vetskapen om att hon e borta
många e säkert trötta på att höra en älta!
JA VET att det inte ligger något elakt i det- de e helt naturligt!
men de kommer en jobbig tid nu framöver för enligt oskrivna regler å samhället så ska man funera nu!
ett halvår har förflutit å man ska vara tillbax på banan!
ja har vart här förr, ja vet att de inte e så de funkar!!
alla som vart där ja e idag vet att de inte e så de funkar!
kanske är det därför man oxå söker sig till vänner som vet va ja känner,
dom me liknande erfarenheter..
* ja vill verkligen poängtera att detta gäller verkligen INTE alla!!!
ja har flera väldigt empatiska vänner som är guld värda å som lyssnar å stöttar till max fortfarande!!
å om dom är lessa på mitt ältande så e dom förjävla duktiga på att dölja det!! TACK!
men de folk inte fattar är att ja fortfarande sover som skit!
ja tvingar mig själv VARJE dag att kliva upp
göra mig "respektabel" å ta mig till jobbet...
ofta går ja omkring som nån jävla zombie,orkar inte å vågar inte känna efter...
att umgås med folk är något som får mig att känna mig helt utanför min egen kropp
ja känner mig tråkig, surig, ful, trött, osocial, färglös, livlös, å almänt labil!!
de känns som ja inte tillför något!
ja saknar mycket med min vackra mamma!
saknar hennes goda råd,hennes ärlighet,hennes helt osjälviska handlande,
ja saknar hennes röst, hennes lukt,hennes skratt å hennes kramar
hennes knäppa sms,å hennes mat,
ja saknar henne!
SEX MÅNADER har passerat de känns som de va igår eller för en evighet sen....
Kommentarer
Postat av: Sara S
Blir verkligen alldeles tårögd av din text.
Jag tror att jag kommer sakna min mamma varje dag för resten av mitt liv när hon går bort. Tycker inte det är ett dugg förvånande att du fortfarande sörjer din kära mamma.
Men det verkar otroligt tungt att hålla fasaden uppe som du gör. Kanske du skulle behöva få vara hemma från arbetet ett tag? Vila när du kan och inte tvinga dig upp för att passa tider? Risken finns ju faktiskt att du trillar ner riktigt djupt om du inte ger dig själv en rimlig chans till återhämtning nu?
Vad skulle din mamma sagt åt dig nu? Förmodligen att du måste ta hand om dig och inte pressa dig själv så hårt?
Stor kram
Svar:
emzingen
Trackback
