emzingen

funderar lite över de här me att gå in i väggen,eller vara utbränd,eller vara deprimerad...
hur kommer det sig att var å varannan man känner har dessa åkommor
inklusive hon vid tangentbordet!
ja tycker inte att de va lika vanligt förr som nu! men ja kan ha fel?!
jag funderar över hur det kommer sig..
handlar det om samhällets förändring?
de förväntas ju att du alltid ska kunna nås,alltid svara på luren,du ska finnas på fejan,du ska numera även ha nätet i luren så du alltid kan kolla mailen,blogga,å berätta vart du är å va du gör på fejan
du ska ha en superkarriär,me topplön å fin titel men du ska inte jobba långa dagar för du måste vinna
hämta-barnen-först-på-dagis-maratonet
å så ska man alltid laga en nyttig näringsriktig middag som inte ska ta lång tid
man ska hinna träna för att ha den där pärfekta kroppen, å man ska hinna träffa sina vänner å sin familj, åka på fin semester,ha rent å fint hemma,å vara toppentrevlig hemma å på jobbet, hellst flera gånger i veckan ska man oxå vara en fantastisk älskare/inna oxh varje kväll ska man dricka te å sitta omslingrade i soffan å njuta av en film
de säger sig själv att de inte funkar!
alla kan inte va chef,alla kan inte hämta först på dagis,va e den pärfekta kroppen??
å om man inte har marn å sambo e man då meningslös?? eller utgör det då ännu något man ska vara deprimerad över??
varför har folk dessa krav på sig ,e de samhällets fel eller ens eget??
e man så rädd över att folk ska se en som lat,dålig,mindre värd,ful,fattig.....
men borde inte det viktigaste vara att man e nöjd,att man lever å mår bra,att dom man älskar mår bra,
att man har tid för dom man älskar å att man har pengar så man klarar sig fint?
att man e en god människa å tar hand om dom man älskar....