.....................................25 juni 1996 20.50................................
Detta är en uppsats som jag skrev på hösten 1997
Alltså ganska exakt ett år efter att pappa dött.
Jag har sparat den under alla år för att jag faktiskt är ganska stolt över den!
Nu mitt i flyttpackandet hittade jag den i en låda
Och bestämde mig för att föra över den till datorn, för att vara säker på att jag inte ska tappa bort den.
Jag har funderat över huruvida jag ska lägga upp den på bloggen eller inte, den är ju ganska privat, och väldigt utlämnande och känslomässig…
Och jag har också funderat över hur många som egentligen kommer att orka läsa den?!
En sak är jag arg över, riktigt jäkla arg över!
Jag fick aldrig något betyg på den för min lärare var efterbliven!
Hon lämnade ett litet meddelande till mig på uppsatsens baksida…
“jag avstår från att sätta betyg på denna känsliga
Uppsats, men jag antecknar att du skrivit den”
Fegt tycker jag !
Och tråkigt eftersom att jag aldrig fått nån respons på den och på mitt skrivande….
Så va fasen de vore kul om ni läser de jag skrivit,
delar en jobbig tid av mitt liv med mig å sen får ni gärna lämna ett ord eller två
En tår rinner sakta ner för min kind
En tår som visar hur mycket jag älskade dig
Och hur mycket jag ännu älskar
Den visar hur mycket jag saknar dig, nu och för alltid
Tänk så mycket en endaste tår kan visa
Jag skrev den här dikten för ungefär ett år sedan, och jag känner ännu likadant.
Det finns nätter då jag fortfarande gråter mig till söms i saknaden efter dig.
Det är på kvällen när jag ska sova, när allt är tyst och lugnt som ensamheten sköljer över mig,
jag känner mig så liten och ensam.
Det är då jag gråter, då på kvällen när allt är tyst och lugnt.
Allt började julen 1992
Ännu ett julbord stod dukat med allt man kan önska sig.
Sill, potatis, korv, köttbullar, Jansson, julskinka, sallad, drycker av olika slag,
och allt annat som hör julen till.
Alla tittade förvånat på min pappas tallrik.
Han, den där store italienaren brukade ju inte direkt snåla när han lastade upp sin portion på tallriken - han var glad i mat min far -
Men nu låg där nästan ingen mat alls på tallriken.
Han sa bara att han inte kände sig bra och inte var hungrig
“ mår du inte bra så måste du uppsöka en läkare”
Sa min mormor med bestämd ton
Min far grinade illa och svarade direkt
“ aldrig i livet”
pappa hatade sjukhus och rös bara man nämnde doktor, blodprov och mediciner..
Vi försökte övertala honom under middagen men han vägrade verkligen!
om min pappa hade bestämt sig så var det så.
Hum.. Det är ju inte direkt något snack om saken vart ifrån jag har fått min envishet i alla fall.
men så faller ju äpplet inte heller speciellt långt från trädet sägs det ju.
Eftersom att pappa vägrade att låta sig övertalas så åt vi klart, fikade,
och öppnade julklapparna och sen åkte vi hemåt.
Dagarna gick, det blev nytt år och det blev den
3 januari 1993
Jag kom hem sent den kvällen,
det var ju lov och jag hade väl hängt med mina vänner som vanligt,
När jag kom hem satt pappa vaken i soffan och väntade, han såg trött och irriterad ut.
Resten av familjen hade redan gått och lagt sig.
“pappa borde du inte åka in till sjukhuset i alla fall” sa jag
“borde inte du ha vart hemma för länge sedan” svarade pappa
Så jag släppte diskussionen snabbt och tassade upp till mitt rum.
För vad svar man på det? Jag var ju sen !
Dock ångrade jag mig ganska snabbt och bestämde mig för att gå ner och bre mig ett par mackor.
När jag kom ner och passerade vardagsrummet och soffan där pappa satt blev jag helt förskräckt! Pappa andades häftigt och svetten rann om honom.
Jag sprang så fort jag kunde upp dill översta våningen för att ruska liv i min bror,
jag skrek åt honom att han måste vakna och hämta bilen för att
“pappa sitter nere i soffan och dör!”
Min bror vaknade snabbt,
hoppade i kläderna och sprang ut genom dörren för att hämta bilen från garaget.
Jag skyndade mig ner till pappa igen,
som nu fått sällskap av mamma som också hade vaknat av mitt skrikande.
Jag vet inte varför jag inte följde med till sjukhuset?!
Ja var kvar hemma, ensam, jag satt i mitt rum i hörnet av sängen,
i mörkret, ihopkrupen, i tystnaden, gråtandes i flera timmar.
Till slut kom min bror hem.
Han berättade att läget var ganska stabilt just nu,
men att pappa hade en vilopuls på 195 slag /minut när han kom in till sjukhuset
Natten blev lång och fylld av oro, ingen av oss kunde komma till ro och somna,
så även fast det var tidigt på morgonen åkte vi in till sjukhuset för att hälsa på pappa.
Det var verkligen ingen rolig syn som vi möttes av!
Maskiner och slangar överallt och mitt i allt kaos låg min älskade pappa.
Åren gick och pappa blev sämre och sämre,
läkarna gjorde många undersökningar men det tog lång tid innan de hittade orsaken.
Under tiden var han hemma kortare perioder,
men mestadels låg han inne på sjukhuset som värsta försökskaninen,
många prover och undersökningar gjordes och ibland var han så blå och sönderstucken i armarna så att dom fick ta blodproverna från fötterna istället.
I augusti 1995 kom slutligen diagnosen
Dem hade hittat flera fel på hjärtat, han hade t.ex. kraftig hjärtsvikt
Vilket troligtvis berodde på att ena hjärtmuskeln var helt trasig.
Det enda som möjligtvis skulle kunna rädda honom var en hjärttransplantation.
Och det var nu det vi väntade på.
Vi var alltid beredda och alltid på helspänn, en väska stod alltid packad å klar.
Vi viste ju inte när, men vi viste att när samtalet kom så var det bråttom!
Operationen utfördes bara av specialister på Sahlgrenska sjukhuset
I Göteborg,
och från det att hjärtat lämnade den “gamla” kroppen
till dess att det skulle slå i pappas kropp fick det högst gå 6 timmar
Vi fick veta att beräknad väntetid var ca 6 månader..
Ett halvår passerade utan en lämplig donator i sikte
Månaderna rullade vidare, det blev sommar och sommarlov
Jag åkte iväg till gotland på läger.
Jag minns samtalet som jag hade med pappa från båten.
Jag fick låna Håkans mobiltelefon,
han var nog den första av mina vänner som hade en egen mobil
och jag tjatade mig till att få ringa ett samtal eftersom jag aldrig provat det förr.
Det var sista samtalet med pappa…
Vi hade en riktig supervecka på gotland med fint väder, roliga människor och massor av skoj.
Men den 13 juni ringde telefonen på Ekegården
Min vän som hade svarat kom nu springande för att hämta mig och jag viste att nått var galet! Faktum var att jag hade haft en konstig känsla hela dagen.
Det var min mormor som ringde för att berätta
att mamma och pappa var på väg till Sahlgrenska,
nu skulle operationen bli av, ÄNTLIGEN!
De var många tankar som snurrade i mitt huvud, rädsla, glädje, sorg, total förvirring.
Jag var verkligen inte mig själv resten av kvällen!
ja satt mest och stirrade rakt fram och sen grät jag mig till söms
Pappa opererades under natten mellan 13-14 juni 1996
Exakt på dagen 10 år efter farfars dödsdag..
Efter några timmars sömn vaknade jag upp till den sista lägerdagen,
På schemat stod städning, packning och utvärdering, men jag gick mest runt som en zombie!
Runt 09.30 ringde telefonen, jag stelnade till och alla andra tittade på mig.
Alla viste ju vem samtalet var till och alla viste att de var beskedet om nattens operation.
Jag minns att jag frågade tjejen som svarat vem det var i luren.
Jag hade en liten teori,
att om mormor ringde så hade det gått bra
och om det var min moster så hade det inte gått bra
(ett sånt besked skulle min mormor aldrig klara av att lämna)
Motvilligt tog jag luren och möttes av min mormors röst.
Operationen hade gått bra och alla var så lättade och glada för nu skulle ju allt bli bra igen!
Pappa skulle snart va hemma och va sitt gamla glada friska starka jag …
nåväl vi viste att vi hade en lång rehabilitering framför oss,
men nu var vi i alla fall på väg åt rätt håll..
Den 20 juni kom bakslaget!
En läkare ringde hem till mig och berättade att pappa blivigt lagd i en respirator
och att mamma behövde mig och min bror
och därför hade två tågbiljetter bokats i våra namn, tåget skulle gå om några timmar
Väl framme i Göteborg får vi ställa av våra väskor i de lilla rummet
på anhörighetshuset där vi skall bo.
Sen tar vi oss direkt upp till rummet på intensiven där pappa ligger.
Att få “träffa” pappa var en hemsk upplevelse!
Det var liksom inte pappa som låg där, det kunde inte vara det!
Min pappa var ju stor och stark, han hade en mage som såg ut som en 9månaders gravidmage. Mannen som låg i den där sängen var liten, blek och “livlös” och inte alls stor och stark.
Överallt hördes konstiga ljud från olika maskiner.
Det var slangar och kanyler överallt,
en slang var kopplad in i pappas mun
och den pressade ner luft i hanns lungor med en jämn rytm.
Och sen var det ju den där hemska lukten,
den som inte går att beskriva men som ändå etsat sig fast i mitt luktminne.
Jag var helt förstörd när vi gick där ifrån.
sköterskorna som jobbade inne hos pappa var helt fantastiska,
dom tröstade mig och förklarade alla medicinska termer
som man absolut inte kan och förstår när man är 16 år gammal.
Dagarna flöt förbi och vi slets mellan hopp och förtvivlan.
Pappa gick igenom ytterligare ett par operationer ,
då hjärtsäcken var för stor på ena sidan och hela tiden fylldes med blod.
Vi lärde oss att läsa av värdena på alla dom olika monitorerna
Eller egentligen lärde vi oss bara att värdet skulle ligga mellan X och Y och sen satt vi och hyperventilerade varje gång en siffra steg eller sjönk.
Det är skrämmandeoch jag skäms faktiskt lite över att
jag inte bara tittade på pappa för att se hur han mådde.
Pappa blev bara sämre och sämre…
Den 25 juni 1996
Kliver jag in på pappas rum runt 20.50,
min mamma och min bror e redan där och vi utbyter rädda och uppgivna blickar med varandra och när jag ser värdena så förstår jag att det är kört.
Sen händer allt fort, alla värden sjunker samtidigt, i en snabb och jämn takt.
Min mamma får panik och börjar skrika, själv vänder jag mig bara om
Till ljudet av ekg- maskinen som nu bara visar ett rakt streck och
Ger ifrån sig ett entonigt tjutande ljud.
Jag gick fram till fönstret, fönstret som hela tiden vart stängt på grund av infektions risk och sådant, jag öppnar fönstret på vid gavel och andas in den friska luften.
Tårarna rann ner för mina kinder.
Allting var nu över,
sista andetaget var draget,
hjärtat hade slaget för sista gången och skulle aldrig mer pulsera,
det var slut nu…
Sono finito!
Jag sitter nästan och gråter Emma!
Du har en riktigt talang för att skriva, jag vet inte om
jag hade blivit så stark som du är om det hade hänt
min pappa..
Många många stora kramar till dig!
Finaste vän!
Jag tycker din lärare inte bara var feg, utan begick tjänstefel när h*n inte betygsatte denna. Det är svårt att skriva om känslor utan att fastna på vägen, jag ger dig MVG ;)
Jag kommer aldrig förstå din sorg, även om jag ibland kan känna att jag kom nära när pappa låg inne. Jag tycker du är enormt stark som har tagit dig igenom livet utan en pappa!
Tack för att jag fick läsa! (jag har en liknande story jag kan dela med mig av vid tillfälle, om brorsan)
Kram!
Otroligt gripande Emma. Man har liksom inte förstått vad du genomgått men nu fick man en mer inblick.. Jag lider med dig. Du är en grymt stark människa, önskar dig allt gott... Kärlek! / Sarah
Oj. Insyn, insikt, upplägg, drama, avslut. Du talar MED läsaren. Visst är det intimt, men en annan författare hade kunnat skriva det om en fiktiv händelse och blivit bedömd utifrån själva skrivandet. Jag retar mej förtfarande på läraren som var så innerligt oprofessionell! Tack för att jag fick läsa. Sträckläsa! Vilket är du kan ta som en fet komplimang från en som knappt kan kolla på TV och sitta still fem minuter. Puss Bäbis.
