något morfiniga tankar
de e helt sjukt va fort allt kan förändras å va lätt lyckan kan rinna än genom fingrarna!
för typ 3 v sen va jag helt tossig ja blickade för första gången på jävligt länge framåt
men ett smajl på lepparna å tankar om att att äntligen va de faktiskt min tur att va lyckllig!
att mannen me de varmaste hjärtat å dom snällaste ögonen bara skuttade rakt in i mitt liv
å fullkomligt lyckades rycka bort mattan under fötterna på mig! å ja njöt varje sekund!
tillät mig att bli sårbar något som jag inte låtigt mig bli på många år å som ja svurigt på att
aldrig utsätta mig för igen...men ja hade inte en chans ja föll som en fura .....
3v senare sitter jag här med en känsla av att vara sjukt blåst (även om de kanske inte e så)
han e borta men ändå inte...
nånting säger mig att vi fortfarande kommr ha den bästaste framtiden,men just nu är det omöjligt...tydligen?!
ja skulle inte ha problem att vänta! ja har väntat hela livet på en man som honom,
men att vänta under tystnad e som att sitta i en isoleringscell å inte veta hur länge man ska sitta där!
visst klarar man ett tag, eller kanske en lång stund om man från början vet hur länge..
men att bara sitta där som ett fån skulle ju göra än psykstörd.....
de blev ju inte heller lättare efter den lilla olyckan i torsdags!
ja befinner mig ju i ett ständigt töcken av smärta eller i en luddig värd av smärtlindring
å i värsta fall lite av varje...
ena stunden känslokall å skiter i vilket å andra sekunden gråtandes å helt förkrossad,
helt plötsligt mår ja så sjukt illa så ja knapt vet va ja hetter för att aldeless straxt brista ut i ett asgarv
innan ja somnar som ett litet barn...
ja säger, ja e söt när ja sover,han svarar du e alltid söt...ja tror honom ,en stund å sen krossas mina förhoppningar......
min kropp värker på ställen ja inte viste att muskler fanns!
att halta fram gör att man felbelastar allt å kryckhoppning gör sitt på muskler som inte finns...
men att kroppen värker e en baggis om man jämför med värken i mitt hjärta!
